Tanken bakom konsten, Del 3

I mitt förra inlägg skrev jag om Alberto Giacometti, en konstnär vars verk tycktes styra över konstnären, och inte tvärtom. Under en period blev hans skulpturer, till hans stora förtvivlan, endast några centimeter höga. Ett exempel är t ex Liten man på sockel (1940-41), vilken endast mäter 8,4 cm på höjden och då ska man veta att sockeln upptar nästan halva höjden. Giacometti kämpade förtvivlat mot problemet med de krympande skulpturerna, men när han äntligen lyckades få höjd på skulpturerna igen började de istället att smalna. Giacomettis signum; de höga, trådsmala figurerna, var alltså inget medvetet konstgrepp från hans sida. Tvärtom verkade skulpturerna tagit makten över sin egen skapare.

I kontrast till Giacometti vill jag nu inrikta mig på den Holländske målaren Piet Mondrian, verksam i Paris, död 1944. En konstnär som verkade haft total kontroll över vad han skapade. De flesta av Mondrians tavlor känns igen som ett rutsystem i svart på vit eller ljusgrå grund, där några av rutorna är ifyllda med klara primärfärger, dvs. rött, blått och gult. Hans tavlor skulle kunna ge intrycket av att ha målats helt utan tanke och idé – en lek med svart isoleringstejp, linjal och lite grundfärg. Men sanningen är den rakt motsatta – Mondrian byggde en egen teori om bildskapande i kombination med teosofi, vilket enkelt uttryckt är en andlig/religiös filosofisk inriktning (teos; Gud, sofia; vishet). Mondrian menade sig skapa transcendental konst där raka linjer möttes i räta vinklar i en universell harmoni. Han kallade sin stil för neoplasticism och syftet var ett fullkomligt ickeföreställande måleri. Kompositionerna innehåller därför heller inget illusoriskt djup, inga skuggor eller nyanser och inga figurer bortsett från rektangeln och kvadraten. Han ger oss inga nycklar, ingen som helst hjälp med att förstå vad han målat. Hans avsikt var istället att föra den, i hans tycke, andligt tvehågsna människan fram till en ny era av universell harmoni.

Och om det praktiska arbetet i Mondrians ateljén skriver Meyer Schapiro i boken Modern konst: ”Mondrian ställdes ständigt […] inför de oändliga valmöjligheternas dilemma. Han kunde inte förändra relationerna mellan remsorna och rektanglarna med mindre än att han ändrade på dem själva också. När vi begrundar den uppgift som han tagit på sig börjar vi inse dess enorma komplexitet”.

Om man som betraktare av konst efterfrågar en ”tanke bakom” konsten torde väl Piet Mondrian vara en av de konstnärer som uppfyller just detta krav till full belåtenhet. Ett mera genomtänkt skapande får man väl leta efter, även om det naturligtvis finns fler exempel. Frågan är dock; kan vi förstå Mondrians målningar bättre på grund utav att vi vet att hans verk var neoplasticistiskt uttänkta? Upplever vi den teosofiska, universella harmoni hans tavlor var ämnade att få oss till, eller ställs vi bara inför ett obegripligt rutmönster? Kort sagt – är Mondrians tankar bakom konsten oss till någon som helst hjälp? Och slutligen – säger de något om huruvida hans konst är bra?

Jag skulle bestämt vilja svara nej – Mondrians egna tankar bakom hans rutmönster är inte till min hjälp i något avseende. Med det inte sagt att jag inte uppskattar hans målningar, tvärtom! Men kravet på ”en tanke bakom” faller liksom platt. Liksom den helvita tavlan i pjäsen Art (se Tankar bakom konsten, Del 1) väcker vrede hos Marc, har säkert även Mondrians tavlor väckt bestörtning; är detta verkligen konst? Ska det inte finnas en tanke bakom?

mondrian.jpg

Några exempel på god neoplasticistisk konst  

18 aug 2013