Tanken bakom konsten, Del 2

En konstnär som verkade just i brytpunkten mellan en till synes djupare idé och ett rent avbildande var skulptören och målaren Alberto Giacometti. År 1935 blev han utesluten ur Surrealistgruppen, då han ville arbeta efter levande modell igen. Detta var något högst otänkbart inom surrealismen, där endast det undermedvetna var tillåtet att gestalta. De var hårda på det viset. Giacometti lämnade alltså surrealismen bakom sig för evig tid och satte igång med att måla och skulptera efter modell. Detta fortsatte han med tills han dog 1966.

Själv svarade Giacometti alltid detsamma på frågan om vad som drev honom att skapa. Han ville ge form åt ett huvud, så som han såg det. Det var hans mål. Men han ansåg sig själv aldrig riktigt ha lyckats med detta.Hans publik såg saker i hans skulpturer som han själv aldrig såg. Många ansåg, och anser fortfarande att hans svarta, magra och utsträckta figurer visar någonting om människans inre. De ser sårbara ut, ofta ensamma, ibland stolta, dock naket avklädda intill själen. Denna tolkning av hans verk var dock helt främmande för Giacometti själv. När John Lord, som var en god vän till Alberto, försökte ta upp ämnet svarade Alberto bara: ”Jag har tillräckliga bekymmer med utsidan utan att bry mig om insidan.” I John Lords bok Giacometti målar portätt (Alfabeta 1986) återkommer Giacometti flera gånger till just detta under deras samtal. Kunde han bara göra ett huvud så som han såg det, skulle han varit nöjd. Han verkade över huvud taget inte ha varit direkt intresserad av att berätta något i djupare mening. Han strävade enbart efter att försöka avbilda det han såg.

Vilket för oss till den fråga jag ställde i min första del - Säger tankarna som föregår ett konstverk något om konstverkets kvalitet? Och kan jag som betraktare verkligen avgöra om konstnären över huvud taget har ”tänkt” när denne skapade?

 När det kommer till Alberto Giacomettis verk tror jag att få skulle säga att det saknas en ”tanke bakom” dem. Frågan är bara vilken tanke? Själv ville han ju bara avbilda, en tanke så god som någon? Ändå lyckades han ju förmedla så mycket mer. Ty konstupplevelser är ju ett samspel mellan betraktaren och konstverket. Konstnären själv är på sätt och vis bortkopplad. Konstverket börjar leva sitt eget liv i den stund det ställs ut, och i den stund jag betraktar det är det kanske oväsentligt vad Alberto Giacometti och andra konstnärer egentligen tänkte. Vilket å andra sidan inte har hindrat mig från att skaffa på mig alla böcker jag hittat i ämnet Giacometti, för att försöka få veta vad han faktiskt tänkte. Det är alltså inte helt ointressant. 

En samling böcker om att skapa ett huvud.

Andra inlägg

• Två stora steg
• Att teckna en tidningsbild
• Att teckna om döden - arbetet med en barnbok del 3
• Att teckna om döden - arbetet med en barnbok del 2
• Att teckna om döden - arbetet med en barnbok del 1
• Inspirationen
• Jag bloggar!
• Tanken bakom konsten, sista delen
• Tanken bakom konsten, Del 3