Tanken bakom konsten, sista delen

Jag ville försöka ta reda på om ett konstverks kvalitet på något vis var knutet till graden av tankeverksamhet innan och under dess tillblivelse. En omöjlig uppgift naturligtvis. Jag har tagit två konstnärer som exempel – två av tusentals konstnärer. Men dessa två - Alberto Giacometti och Piet Mondrian visar ändå på hur stor skillnad det kan vara mellan två konstnärers tankar och idéer om sitt eget skapande (se Tanken bakom… del 2 o 3).

Idén om en ”tanke bakom” ett konstverk är dock svårfångad. Själva idén efterfrågas som bekant inte på kultursidorna och det står inget om detta i konstböckerna. Ändå är det ju något som både efterlyses och hänvisas till ibland. Det hänvisas till det, som i Musikministeriet (se Tanken bakom… del 1.), för att t ex gradera sk fin- och fulkultur. Och möjligen efterlyses det i första hand då ett konstverk ter sig obegripligt. Då konstverket stirrar stumt emot betraktaren, t ex en kritvit tavla (som i Art, se Tanken bakom… del 1), eller måhända en tavla av Mondrian. Om jag inte förstår ett konstverk är det ganska enkelt att avfärda det hela som ytligt kladd, utan tanke, utan idé.

Men föreställningen om att det finns en tanke bakom just det begripliga, vill jag påstå, är många gånger felaktig. Att avbilda kräver inte alltid så mycket ”tanke”, om man med tanke menar en intellektuell process. Min egen erfarenhet säger snarare tvärtom – ju mindre jag tänker då jag avbildar, desto bättre blir resultatet. Pennan får löpa över pappret och processen är närmast intuitiv. Tankarna får vandra lite som de vill. Det är sällan jag tänker på det jag avbildar. Endast då jag ställs inför ett problem eller en särskilt svår detalj riktas all min uppmärksamhet, dvs. mina tankar, mot motivet. Men sedan löper det på igen och tanken vinglar iväg åt annat håll.

Om jag däremot gör ett försök att måla abstrakt, kräver detta stor koncentration. Det är nämligen mycket svårare än vad de flesta tror. Hjärnan vill göra bilden begriplig, den vill se ett ansikte, ett landskap, mm. bland penseldragen. Och det är mycket svårt att stå emot impulsen att bara något förstärka det hjärnan vill se. Svårt också av rädsla för vad andra ska säga om målningen; ”den föreställer ju inget!” Alltså, är det någon gång jag upplever att det finns en tanke bakom mina egna bilder är det kanske främst då jag lyckats måla något abstrakt, ickeföreställande. Och det är sannerligen inte ofta, det ska medges. Min hjärna är en hård motståndare med en stark vilja.

I antologin Vägenatt göra god konst ger Ernst Billgren läsaren en belysande uppgift: att rita en såg och en fågel. En av dem ska ritas med känsla och den andra utan känsla. Sedan uppmanas läsaren att be någon annan bedöma vilken av teckningarna som är tecknad med känsla och vilken som är tecknad utan. Det är naturligtvis en omöjlig uppgift, ty det går inte att se. Och lika lite som någon kan avgöra om det finns känsla inblandad i en teckning av en såg, lika lite kan jag antagligen avgöra om det finns en tanke bakom ett konstverk.

För att summera det hela: det spelar antagligen ingen roll huruvida konstnären hade en tanke bakom sitt verk eller inte. Det är ändå inte det som avgör om jag blir berörd av det. Ty vad som berör mig har troligen att göra med helt andra, och mycket mer invecklade processer än vad en simpel tanke någonsin kan åstadkomma.

boras.jpg

Stora Torget, Borås. Utan en enda tanke bakom.     

21 sep 2013