Att teckna om döden - arbetet med en barnbok del 3

Den 28 april 2016 kom min och Karin Askerins barnbok Jag brukar vinka till en sten ut på Idus förlag. Jag försöker här att ge en bild av arbetsförloppet och dela med mig av en del av de tankar som dykt upp under arbetets gång.

 Att teckna om döden

Under arbetet med Karins manus om ett barns död, fick jag även i uppdrag att illustrera en diktsamling av Björn Appelgren. Diktsamlingen (Då han trodde att kärleken skulle vara, ännu outgiven) visade sig handla om psykisk ohälsa och till slut självmord.

/14barnbarn-2.jpg

Illustration till diktsamlingen Då han trodde att kärleken skulle vara, B Appelgren

Under tiden jag arbetade med bilderna till dessa två manus drabbades jag själv av ett mycket nära, hastigt dödsfall som tvingade in mig i en stark sorgeprocess. Dessutom hade jag åren innan, på nära håll, fått uppleva vad det innebär för de efterlevande att någon utan förvarning begår självmord. Jag kände mig under en lång period uppslukad av döden.

Men jag ska ärligt säga att jag inte tänkte så mycket på döden under arbetet med bilderna till Karins bok. Som illustratör är jag egentligen mer upptagen av tekniska problem, av vilka jag har beskrivit en del i Del 1 och 2 i denna bloggserie. Och här har vi kanske den stora skillnaden mellan att arbeta med ren konst och att arbeta med illustration. Som konstnär kan jag gestalta döden egentligen hur jag vill, men som illustratör ska jag förmedla och berätta en historia. Då kan jag inte låta den konstnärliga gestaltningen ta över. Kort sagt, jag kan inte bearbeta min egen sorg i illustratörsarbetet - något som annars kanske vore lätt att tro. Däremot kan jag använda mig av mina egna erfarenheter av sorg för att i bild förmedla sorg. Men det är att förhålla sig med distans till känslorna – det handlar mer om att gestalta själva upplevelsen av sorg. Hur sorgen ser ut.

Att gestalta sorgen

Min erfarenhet säger att sorgen sällan ser ut som man ofta tänker sig den. Döden och sorgen är av tradition så förknippad med den svarta färgen, att man ofta per automatik klär den i svart. Men verkligheten är annorlunda. Världen blir inte svart för att en nära människa dör. Ibland tror jag att det rentav vore trösterikt om det vore så. Men istället ser ju allt likadant ut som det gjorde innan dödsbudet. Radion maler på, solen skiner, folk pratar och skrattar nedanför balkongen, räkningar dimper ner i brevlådan som om ingenting hade hänt, osv.

Sorgen är för mig snarare förknippad med inre kyla och en känsla av att inte riktigt vara med i tillvaron. Livet pågår runt omkring, men den sörjande står mitt i alltihop utan att alls känna sig delaktig. Att teckna om döden måste alltså ta hänsyn till detta. Annars skulle man lätt hamna i kitsch och invanda klichéer. Därför kändes det rätt att låta bilderna till Jag brukar vinka till en sten få vara ljusa, soliga och högst vardagliga.

Jag kom under arbetet att tänka på när jag var barn och min kusins morfar hade dött. Jag fick i uppdrag av min mamma att cykla och hämta honom då han var ensam hemma med en kompis. Jag ringde på och förväntade mig att han skulle vara mycket ledsen och jag var beredd på att trösta honom. Men han visade ingenting av vad som hade hänt. Han bara hängde med och så cyklade vi hem till mig och lekte som om ingenting hade hänt.

Som vuxen är vidden av en människas död svår att ta in, som barn är det antagligen ännu svårare. Jag tänker att man som barn tar in lite i taget. Och den tanken har jag haft med i arbetet med bilderna. Det har känts viktigt att barnet, när det funnits möjlighet till det, fått leka eller upptäcka saker i omgivningen, trots att familjen t ex är på väg till lillebrors grav. Det är i alla fall så jag minns min egen barndom.

/bild12.jpg

30 jul 2016

/img_3782-2.jpg 

Foto: Erina Kvick