Att teckna om döden - arbetet med en barnbok del 1

Den 28 april 2016 kom min och Karin Askerins barnbok Jag brukar vinka till en sten ut på Idus förlag.

/vinka_400-228x228.jpg

Bildkälla: Idus förlag www.idusforlag.se

Boken finns att beställa här:

http://www.idusforlag.se/jag_brukar_vinka_till_en_sten

Jag ska här försöka att ge en bild av arbetsförloppet och dela med mig av en del av de tankar som dykt upp under arbetets gång.

Karins bok är en berättelse om hur ett litet barn dör strax efter födelsen. Historien berättas i jagform av ett äldre syskon. Första delen av boken består av det äldre syskonets minnen av sin lillebrors födsel, fram till det att han dör. Andra delen berättas i nutid, om hur hen tänker på sin lillebror och hur familjen går till graven och vinkar till gravstenen, därav bokens titel.

Att teckna om döden är inte så svårt, men att teckna om döden och samtidigt undvika mörkret är desto svårare. Jag och Karin var överens om att ämnet för boken var mörkt tillräckligt för att det också skulle förstärkas i bild. Karin ville ha en ljus bok om att sörja men också om att livet måste gå vidare, både för barn och vuxna. Ämnets art gjorde också att jag ville göra bilderna realistiska. Jag ville inte att varken karaktärer eller miljö skulle framstå som på något vis serieaktiga eller komiska. Då jag fick uppdraget hade jag precis gått och funderat på en måleriteknik som innefattade både blyerts, akvarell och färgpennor på ett papper med lite ytstruktur. Och jag insåg snabbt att tekniken skulle lämpa sig bra till bilderna jag ämnade göra till Karins bok.

Grundpremisser

Fyra grundpremisser bestämde jag mig för i arbetets inledning. Dessa måste jag sedan hålla mig till för att bilderna skulle hänga ihop och fungera som en helhet i boken:

Ljusa bilder

Bilderna skulle vara ljusa och det skulle vara fint väder. Detta var ju Karins önskemål men det vackra vädret ville jag också ha som kontrast till sorgen och döden i texten. Sol och fågelsång kan kännas obarmhärtigt ljust och glatt då man nåtts av ett dödsbesked. På något vis blir smärtan tydligare i kontrasten.

Barnperspektiv

Jag ville teckna bilderna mestadels ur ett barns perspektiv. Detta för att även i bild förstärka att det är barnets upplevelse vi får ta del av. Några bilder är därför tecknade ur ett markperspektiv. I andra bilder har jag snarare arbetat med bildens fokus för att ge en uppfattning om barnets upplevelse. När t ex barnet och pappan besöker sjukhuset, där lillebror ligger i kuvös, lät jag fokus ligga på alla sladdar och elapparater i rummet. Lillebror befinner sig halvt utanför bilden. Jag tänker mig att ett barn skulle kunna uppleva situationen så.

/bild1.jpg

Ett annat exempel är bilden där föräldrarna av läkaren får beskedet att lillebror inte kommer att överleva. Barnet tecknade jag i förgrunden en bra bit bort från föräldrarna, upptagen med att leka med figurer vilka upptar hela förgrunden. Men barnets blick talar om för oss att hen lyssnar och förstår. Det är ungefär så jag minns min egen barndom när allvarliga saker inträffade och talades om bland de vuxna. Oftast befann jag mig lekandes eller pysslandes med något en bit därifrån, till synes upptagen, men med fullt fokus på att försöka förstå det de vuxna sa.

/bild2.jpg

Utan könsmarkörer

Barnet som berättar historien ville jag teckna utan tydliga könsmarkörer. Då texten är berättad i jagform och barnet aldrig blir tilltalat med namn, vet vi som läsare inte barnets kön. Jag valde därför att låta barnet få vara både pojke och flicka. Det blir upp till läsaren själv att tolka och bestämma barnets kön, om det känns viktigt.

Bilderna berättar

Eftersom texten är så pass sparsam med miljöbeskrivningar ville jag att bilderna skulle berätta någonting utöver texten. Inte så att det skulle finnas sidohistorier, men jag har infört objekt i bilderna som inte står omnämnt i texten. Jag lät t ex en morfar (el. farfar) få dyka upp i bilden där lillebror akut åker helikopter till sjukhuset. Det slog mig att både mamma och pappa ju borde vara med i helikoptern och därför behövdes det en barnvakt.

/bild3.jpg

Två saker jag infört i boken, och som nästan blivit till två teman, är dels fåglar och dels den brandgula nallebjörnen. Vad gäller fåglarna, är det främst skator och kajor jag tecknat. Det finns något högst vardagligt med dem. Att skatorna dessutom flyger och hämtar pinnar, och troligen bygger bo, i några av bilderna fick också stå som symbol för livets fortsatta gång.

/bild4.jpg

Nallebjörnen dök upp i en av de första bilderna jag gjorde – bilden på barnet och morfadern. Nallen sitter där lite övergiven i kökssoffan med blicken ut i köket, medan barnet och morfadern tittar ut genom fönstret på helikoptern. Jag fick en känsla av att det var lillebrors nalle som fått stanna kvar hemma. Därefter fick den finnas med i flera av bilderna som ett slags symbol för lillebror som inte fanns där längre. Men också för den smärtsamma insikten i att lillebror aldrig hann leka med den.

/bild5.jpg

I del 2 skriver jag om allt man måste tänka på när det gäller ålder och utseende på fiktiva figurer, samt miljön de befinner sig i.

18 jul 2016